WorkWellHorses

“Problemhästar” för Dummies

En problemhäst är en häst som är svår eller farlig att jobba med eller att rida på alltså i stora drag en häst som inte passar inom en mall. 

Det är lite för enkelt att bara klassa den som en problemhäst för egentligen så är inte hästen problemet, utan människan bakom eller människorna som tidigare haft hästen och som skapat problem för att de tyvärr inte “förstår bättre”. 

Att bara säga att det är “en problemhäst” är ju att man egentligen inte vet vad som orsakar problemet och inte vet hur man skall lösa eller hantera det. För OM man visste problemet så skulle man kanske hantera det och förändra det så det inte längre var ett problem.

Därför nu den denna lilla skrift som jag kallar “Problemhästar för Dummies” 

Japp, ja vet att vissa av er nu kommer att sluta läsa, kanske känna sig träffad och jag ber om ursäkt för det är inte menat som ett påhopp heller men det finns så många människor som inte ser objektivt på varken sig själv eller på hästen. 

A wise man said: 

You need to fix yourself before you can fix the horse! 

...och det är så sant.

Vi kan ta lite av alla dessa människoproblem senare men som sagt man skall vara en bra ledare för sin häst och vissa människor är tyvärr för veka, ej konsekventa, de fladdrar i sina mål och tankar, de är själva för nedbrutna med dålig självkänsla mm eller helt enkelt ibland (ofta) för dominanta, krävande eller ja viss del narcissistiska helt enkelt.

Om vi nu tittar lite snabbt bara på en person som är utsatt själv för ex nedtryckning så tar den personen gärna chansen att även trycka ner nästa som är lite lägre på skalan...Att hävda sig. Ibland då en stackars häst som råkar finnas där. 

En människa som skall fixa en problemhäst måste ha en stor dos av empati, kunnande och förståelse samtidigt som den är tålmodig, rättvis och delvis lite auktoritär eller hur man nu lättast skall förklara. Nåja… Den människan borde veta vem “den” är och har då en mer ödmjuk “approache” eftersom den inte behöver hävda sig.

I en annan skrift jag gjorde tidigare “Hästmänniska” som även gick in lite på Horsemanshipens olika delar beskrev jag människan på en skala där längst ut åt vänster så har vi människan som kräver något och på andra sidan skalan till höger den som tigger bönar och ber. I mitten måste vi vara, och vi måste kunna anpassa oss och vara lite flytande på den där skalan. Väldigt bestämd när det behövs utan att vara elak och väldigt frågande och väntande på andra. Kanske ni förstår av vad jag försöker få fram. 

De finns hästar med problem som tex är avstängda mentalt, så många som kanske 7 av 10 hästar har någon grad av “avstängda mentalt”. De har en typ av “dö blick” och ingen egen personlighet. De kanske inte skapar problem för ägaren eller ryttaren men hästen har problem så att säga och tyvärr är det precis SÅ många vill ha sina hästar idag. De får alltså inte protestera när något gör ont, ifrågasätta genom att vägra gå, resa sig eller ens på något sätt visa “Vad fasiken menar du människa?” Några hästar fungerar bra och tillfredsställande för oss sk hästmänniskor, vi rider dem, tävlar dem och de verkar ohalta mm. Vi kan acceptera problem som att vi kanske får “valla dem” i hagen eller “muta” in dem för att få tag på dem innan ridpasset, vi bryr oss mindre om att de gnisslar lite tänder när vi spänner sadelgjorden för i ridningen så gör den som vi vill. Den har alltså lärt sig att “göra som vi vill” för den har lärt sig med drivande sporrar, ett spö som slår till på rumpan om den inte går fram, ett vassare bett som babypelham - ok ja dessa hästar förstår att du drar hårdare tills de stannar, det finns tyvärr massor med knep och tillbehör vi människor tar till och ibland så används våra verktyg fel i mina ögon. Men ja, dessa hästar har ju ändå problem. Problem i att vi inte ser eller förstår dem och faktiskt inte har en sund relation till dem. På engelska säger man “Break in” eller som väl inriden well broken. Är det verkligen “väl nedbryten” vi menar? Är det det vi gör? Ja tyvärr så är vissa hästar i  mina ögon det, för många enligt mig är väl brutna. Vissa så brutna att de mentalt stänger av de blir lite likgiltiga och bara gör som de blir tillsagda. Vi människor har egentligen samma försvarsmekanism och vi borde lära oss känna igen den. 

Det är säkert ca 10 år sedan jag och en kompis var ner till Ultuna på öppen föreläsning och lyssnade på “Painface” och säkert ytterligare 10 år innan det som jag först läste boken Ttouch av författaren Linda Tellington Jones. Kanske så hade jag redan då för alltså 20 år sedan insett att allt vi gör med hästarna och kräver av dem faktiskt intealltid är en bra relation till hästen. 

Hästen som fick mig att ifrågasätta mitt eget kunnande var väl kanske främst Sifos. Den lilla galna fuxen som hade nerverna utanpå och som helt sonika sa “Du har fan inte rätt att sitta på min rygg och kräva någonting av mig!“

Vi har lite lärt oss att så här ser utbildningsskalan ut. Så här skall hästen lära sig, i den ordningen och helst i den takten. Vissa grunder hoppas över för att det är lite för bråttom. Man har kanske också missat varför just den grunden måste få ta tid. 

Jag har ju alltid fastnat för hästar med så kallade människoproblem, velat lära mig dem och på något vis förändra dem till det bättre. De har ofta också varit billiga i inköp vilket ibland är en fördel så klart men det är ju inte själva köpet som är dyrt utan driften av hästen, alla träningar, ev tränare som sen skall rida till hästen eller uppfostra hästen. Många gånger så stöter man på ett beteendeproblem och kollar på allt annat än sig själv som orsaken. För det vill man faktiskt oftast inte se. Det är väldigt få människor som skyller på sig själv - fasiken nu gjorde jag fel eller faktiskt erkänner att här var det jag som hade för bråttom och faktiskt ställde till det. För hästen är en “spegel” av dennes skötare så att säga. Oavsett om man gillar uttryck, citat eller inte så passar kanske dessa citat, “äpplet faller inte långt från trädet” eller “man blir som de man umgås med” men så blir det tyvärr ofta. Så välj dina förebilder inom tränar världen med omsorg!

För med lite otur så gör du ett litet problem till ett stort problem och för varje gång så blir det svårare att få bort eller bota. Vissa tar helt enkelt tid att läka och speciellt om det är mentala ärr.

Vi kan förstå och ta hänsyn till att en människa är sk utbränd, den måste vila, få vara ifred, ha kuratorstöd, få behandling kanske kognitiv beteendeterapi men ser vi att vissa hästar faktiskt också behöver tiden och den behandlingen. Tyvärr inte alla gånger.

Avstängda hästar är hästar som ignorerar deras instinkt till att försvara sig, fly mm. De har ingen reaktion. Inte ens i blicken. Jag vill att hästen ska ha en reaktion, det är ett sundhetstecken men att den sen skall fråga mig “oj matte, ska vi dra eller stanna kvar…” Säger jag att det är lugnt så skall den lita på mig. 

Hästar är flyktdjur, de är bytesdjur och om de är helt avstängda så bryr de sig inte om de blir uppätna. De är också flockdjur som har en hierarki och en ledare över flocken och den ledaren måste vara jag som människa. De skall vara trygga i flocken och känna sig säker med sin ledare och är det en dålig ledare så har hästarna “inbyggt” att de kollar om de kan klättra i sin hierarki. Man kan tex se att den häst som alltid varit ledaren i hagen helt plötsligt tappat ledarrollen och den kanske har en skada, är svag eller börjar bli gammal. 

Vi kan också förlora vår roll som ledare för hästen om det är så att vi mår mentalt sämre en period, det är inget konstigt med det utan bara som det är naturligt för hästen då den har koll så att säga. Därför brukar jag ofta säga, har du en dålig dag låt hästen vila. OCH orsaken är flera dels att du kanske tappar fattningen och är för barsk men också att om du är ledsen, trött så tar hästen chansen att testa dig som ledare. 

Olika raser har så klart olika reaktionstider, vad de genomlevt tidigare och på vilket sätt de växt upp. Ett fullblod har mer nerver än en ardenner. Men de ska ha en reaktion så klart. 

En avstängd häst har stängt av för att stå ut. Det finns samma problematik med människor som tex drabbas av stress, ångest, depressioner mm. Det uppstår en grad av likgiltighet om man säger så. Som utbränd så känner man kanske igen det där med att man tappar aptiten, ingenting gör att man känner sig riktigt glad, skrattar mindre och vissa mår så dåligt att de skadar sig själv för att ens känna något. På hästar kan man se tex vävning, krubbitning, sämre reaktion, trött blick mm på de som är inåtvända medans de som är utåtagerande visar tydligt.

Precis som vi människor som agerar ut.

Vi reagerar olika inåtvänd eller utåtagerande och ja vad är egentligen svårast att upptäcka och farligast för den som drabbas. Till motsats till den utåtagerande som drabbar andra. Men what goes around comes around och den utåtagerande kommer i många fall att brytas ner tills det inåtvända tar över, för det är “närmare” normen det skall vara - lugnt tyst och farligt för själen med andra ord. 

Många som har hästar som tex ser ut att explodera helt utan anledning har bara fått så mycket inombords att de tillslut rinner över. Det fylls på, den tar emot lite till och lite till men sen exploderar den och anses som galen häst eller oberäknelig häst.  Det här är alltså hästarna som helt plötsligt växer fast, stannar och vägrar gå eller som helt plötsligt bara exploderar på uteritten och de får liksom inte gå på fler uteritter. Helt enkelt för att ryttaren inte vågar riskera att möta den där soptunnan som får “Bägaren att rinna över” 

De här hästarna behöver typ av “KBT behandling”, de behöver tömma sin bägare ibland och utsättas för lite i taget så att de lär sig hantera situationer utan att stänga av, foga sig eller explodera. 

Under årens lopp har jag råkat köpa på mig x antal av sådana här hästar haha.

Men det har också gett mig erfarenhet att se vissa “regler” och gemensamma saker som numera styr hur jag hanterar hästarna här hemma. 

Och jag skall försöka dela mig mig lite av dessa regler eller vad man nu skall kalla det för, som med alla regler finns säkert undantag men vanligt iallafall.  Ni kommer säkert att se likheter mellan oss människor och har du varit utbränd, deppad eller nå annat så kanske du också känner igen och kan förstå, ta till dig vad faktiskt hästen utsätts för.

Regel nummer 1 en häst har alltså lärt sig utveckla en ohälsosam “klara av” mekanism för att klara av ett trauma - en eller flera traumatiska upplevelser. 

Det är tex att den stängt av mentalt. Alla hästar är så klart inte avstängda endel blir aggressiva och ifrågasättande. 

De hästar som blir aggresiva och ifrågasättande anses som svåra, farliga, heta explosiva mm. De är alltså egentligen mindre missförstådda än de som mentalt stänger av för där tror vi att de är fogliga och vi missar se den där “smärtan” eller plågan de går igenom mentalt eller fysiskt. 

Traumat i sig gör att dessa hästar inte litar på folk, de vill inte komma fram i hagen. De vill inte hoppa hindret mm. De vill helt enkelt vara i fred, står kanske utanför flocken på något vis.

De vill inte gå för de vet inte vart de skall gå och de vet inte om det kommer att göra ont.

Du har säkert hört det där, inte säker med barn, gillar inte gubbar mm…Svår att sko, svår att lasta mm. Alltså “vissa” situationer som triggar igång protesterna på två olika sätt, utåtagerande eller inåtvända, precis som vi människor kan hantera olika situationer. Nio gånger av tio så får dessa hästar stämpeln “problemhäst” eller iallafall dumma häst. 

Regel nummer 2 - ALLA dessa hästar har problem med tilliten och relationer med oss människor eller med hästflocken.

Så om du har en problemhäst - vad är det första du skall kolla efter? Massor av tränare säger åt dig att ja men hästen måste bara ridas till, dvs tuktas, Det kan vara med piska, att du driver den framåt, en grep eller lite sand som kastas i rumpan. Ja jag har tom sett de som har en hockeyklubba vid ridbanan hör och häpna. 

Jag kan till viss del ha en del förståelse för stunden för om du har en häst som reser sig så måste du få den att gå framåt “med alla medel” för att inte riskera göra illa en människa med risken att hästen tippar över MEN… sen då, jobba med problemet istället för att upprepande ta till den där sopkvasten eller.

 Jag önskar att fler kunde ha lite “Ronja rövardotter tänk” - Varför gör den på detta viset? 

Det är ju bristen på det tänket som skapat problemet från början, eller hur? För den där grepen eller “dasken” eller vad det nu är leder ju bara till ännu mer nedstämdhet eller problem då det leder till ännu mer negativt beteende. Du ökar alltså hästens toleranströskel på ett negativt sätt och för varje gång så måste du bli större, starkare och listigare om hästen börjar att visa utåtagerande försvar. Du bygger alltså upp en fördämning som förr eller senare kanske totalt brister. Nackdelen är att för att ens komma igenom den mur som hästen byggt upp så måste kanske tränaren bli ännu mer aggressiv, hård och mer ledare för att ens nå igenom och få till ett någorlunda accepterat beteende hos hästen. Det är detta som ibland man kan se när det står denna häst kräver sin ryttare, ej nybörjarhäst mm - medans vissa totalt avstängda och likgiltiga hästar istället ofta kommer in i klassen passar bra som mor och dotter häst, bra nybörjar ponny, läromästare mm.Skulle tro att en stor andel av dessa nedstängda hästar vaknar till liv vid ett miljöombyte med lite tur. Tex en familj som köper en snäll ridskoleponny eller tävlingsponny som efter flytten börjar bete sig som galen och vild. Det är ju nästan lite skrattretande. 

Även om nu hästar som passar som “bra häst att lära sig på” aldrig fått stryk och stängt av så är vissa totalt uttråkade. De går bara i sitt ridhus, aldrig en full fart uppför backen i skogen, aldrig en bakutspark när galoppskänkeln kom, aldrig lite studs eller ens ifrågasättande, kolla på blicken om de har gett upp. De har kanske gett upp i ridhuset men vaknar till liv på uteritten.

Självklart så finns det bra ridskolor och bra ridskolehästar som uppfostrats väl och är trygga men de här nedstängda förekommer tyvärr lite här och var. De behöver inte ens vara på ridskolan eller hos den ryttaren de är som de blivit så här men man ser dem tyvärr. Ibland undrar man “Shit, när fick den tar hästen ta ett galopprace upp för skogsbacken senast”

Ok ja visst jag håller på med lite NH som det kallas men även där finns det rötägg. Vissa som tar till hårdare metoder än nödvändigt kan jag tycka. Ibland måste man självklart kräva respekt, speciellt om det är bortskämda, farliga och lärt sig ta över men ibland måste man helt enkelt bara börja om lite halvt filosofiskt och vila bort alla problem. Och ja det tar tid och kräver ett miljöombyte, vi har en ponny som bara går och skrotar på gården men äntligen kommer hon fram med öronen framåt och vill vara med till motsats för ett år sedan när man fick valla henne i hagen för att få tag på henne. Hon har inte just några krav på sig, vi borstar myser och rider mest ut på lugna ritter, kraven börjar dock öka lite och väldigt lätt och det är knappt så man själv ser framgången för man blir lite hemmablind. Med lite tid så börjar man om från grunden helt och med målet att hästen skall reagera på något iallafall. En godis, ett ljud, att man visslar, ja vad som helst. De är skillnad på respekt och respons så att säga och det är respons på något som man vill ha. Får du en protest under ridningen så är det en frisk häst. Den talar om att något som du gör är fel. Gör om och gör rätt helt enkelt, innan det blir ett bestående och stort problem.

Smulan var tex helt avstängd men maten var inte det enda problemet med henne upptäckte jag hon var helt enkelt otrygg i sin själ, en fegis och totalt utan vänlig vägvisare och det gjorde antagligen att hon slutade äta. Vissa problem är som att skala en lök, man tar ett skal i taget och tårarna kommer. Smulan och jag stod och åt sä här tre gånger om dagen och i cirka 3 veckor... När det var dags för hö så satt jag med henne i snön ute i hagen eller i boxen och gav henne något strå i taget...

Visst kan Smul ifrågasätta mina regler i bland och försöka vilja det ena eller det andra men hon liter på mig nu för tiden. Min trogna följeslagare 

Greta vägrade gå över bommar, lite grinig och ville vara ifred. Bara som exempel på några av mina senaste problemhästar. 

Ibland undrar man vad fasiken har dessa hästar råkat ut för? Lite sveda i själen får man och ja det kommer ALDRIG att bli till salu igen. Just nu fungerar de ganska bra så att säga och jag tänker inte släppa kollen på hur de uppför sig. 

Denna dam har förutom problem med bommar, vissa klaustrofobiska bekymmer eller ja har haft för just nu har vi inga problem men tidigare så slängde hon sig genom dörröppningar, fick panik och lade sig i hästtransporten. Öronen bakut, lite tandagnissel och ett helsike att valla i hagen haha. Men ja en paus och sen mycket tålamod så har det blivit bättre...

En del av er kanske minns min Sifos haha, Han var ett friskhetstecken och tyckte han att nu har du suttit nog på min rygg - ja då åkte du av. Från att ständigt testa alla ryttare till att göra , bakdelsvändning, samling och galoppombyten i vart tredje var iallafall jag nöjd med om jag tänker på utgångsläget när han kom där vi fick sätta på westernsadeln och ta ut honom på långrepet i djupsnö för att han inte skulle kunna bocka av lika lätt då han inte var sutten på de sista åren och då var han nio år när jag tog honom och han fick flytta från spiltan på Tirk (Tierps ridklubb) där han var privathäst men fd ridskolehäst till en nästan lösdrift med min shettishingst. De gick typ ute från sju på morgonen till sena kvällen iallafall. 

Stackars Sifos vart min första projekthäst inom horsemanship och den som jag fick utvärdera oilka tekniker, tränare mm på. Vilket tips som helt enkelt skulle kastas i soptunnan.

Så OM du nu inser att du har en häst med problem åt det ena eller andra hållet hur fixar du dem? 

Fri-zon, tid och tålamod!

Jo, du måste först erbjuda hästen en “Fri-zon”, där de kan uttrycka sig själv, leva ut och leva upp. Ett ställe där hästen är trygg. Över tiden så bygger du upp tilliten, att den kan lita på dig och faktiskt tycker om att vara hos dig. Den kommer gärna fram till dig i hagen, den kanske gnäggar när du kommer, den bockar inte av dig för den tar hand om dig så som du tar hand om den. Du måste alltså visa hästen att du har tiden att vänta på den tills den funderat klart om den vill gå eller inte. Du måste lirka!

Jag minns Gilia, världens goaste men vi fastnade på en uteritt vid en vägbula som hon inte riktigt ville passera och där stod vi i 40 minuter bara och vänta sen var aldrig den där vägbulan något problem men om jag tvingat henne så har vi antagligen fått fortsätta så. 

Smulan som hamnade på gården för hon magrade ur och vägrade äta fick jag till att äta genom att bara stå med henne och vänta och vänta och vänta. Röra om lite i maten, halvt tuggandes för hon var ju vrålhungrig egentligen men kom sig inte för att ens våga smaka på maten. 

Men med aptiten så kom också hennes tillit till mig, för vi bara stod tillsammans.

Greta som höll på att flippa ur helt när hon skulle genom dörröppningar, gnisslade tänder och bet i gallret och som man fick valla i timmar i hagen för att få tag på. Ja henne var det bara till att halvt nonchalera och strunta i tills hon själv ville komma fram. Hon kände sig lite hotad om man ens tittade på henne. Ingen press, det var upp till henne om hon ville vara med eller inte. 

Varje gång jag försökt tvinga henne så har det bara blivit mer NEJ från hennes sida så att säga. Över tiden så har de lärt sig att de behöver inte försvara sig, de behöver inte göra det ena eller andra men jag kan fortfarande fråga om de har lust tex att ta moroten, komma när jag ropar, visslar eller gå åt det ena eller andra hållet. Tålamod är nått som jag har ganska gott om haha. 

Men de har frizonen och tryggheten att göra som de behagar. Boxen är deras fria zon och där pysslar vi endast i nödfall. Annars hälsar vi på så att säga, en morot, lite gos, vill du bli kliad lite här mm. Vill de inte komma fram ja då gör jag det jag ska i boxen så som fixa vattenhink mocka mm men utan att titta på dem, utan att tränga dem.

Då kommer vi till “Regel nummer 3” Dessa hästar har inte inlärnings eller träningsproblem”utan mentala problem om man säger så…

Om man försöker träna bort problemet genom att tvinga dem igenom problemet så blir inte träningen lyckad om det däremot bara råkar komma av sig själv att de gick över en bom, hamnade i boxen eller i transporten utan att jag fokuserade på ett problem så funkar det oftast bra. Min mentala inställning och deras mentala inställning måste vara på samma våglängd. Alltså de skall vara nere på min inte jag uppjagad som dem....

Tänk så här OM du är rädd för att hoppa från femmans trampolin vid poolen så vill du absolut inte att någon knuffar dig i ryggen. Det gör ju bara situationen sämre men OM du får klättra lite i taget så kommer du en dag att våga. 

En vis man sa att “för att fixa en häst måste man först fixa sig själv” 

Ibland måste VI ändra attityd och inställning helt enkelt.

Om du har en häst som vägrar gå fram, dvs den växer fast ja du kan sparka med dina skänklar och driva tills du är blå i ditt ansikte, det kommer inte att hjälpa. Du kan tvinga med hockeyklubba, grep eller sand men det kommer inte att få den att förstå utan möjligtvis bara bygga på det där “gör som du är tillsagd” och stänga av mentalt ännu mer. Ge den tid och vänta med små lätta tryck och lär den att det är ok att försöka, den kommer inte att stå där hur länge som helst bara tills “pressen” lagts sig och tills den förstår att du kommer inte slå den framåt. Låt det ta 40 minuter en gång istället för att stanna upp och vägra gå om och om igen varje gång du rider. Hästen måste få försöka hitta sin lösning och det är BARA om det blir farligt som du måste tvinga den. Det kan tex vara en häst som lägger i backväxeln och du närmar dig en brant. Om den reser sig mm men vad gör det om du annars bara får vänta. OM ribban är för hög att hoppa över så sänk ribban det är inte alltid det hjälper att ta ny sats. Är den för hög så spelar det ingen roll hur mycket du laddar. Låt hästen få försöka hitta lösning att gå fram för dina “lätta skanklar”.

Hoppas du förstår min liknelse där.

Den där hästen som stannar och vägrar gå… det är ju faktiskt så att någon har totalt tröttat ut den där hästen med att ständigt sparka den framåt vare sen den vill eller inte. Antingen genom att ryttaren helt enkelt inte kan hålla sina skänklar still när den rider utan omedvetet varje gång den travar lätt (oftast) tar i med hela skänkeln för att komma upp ur sadeln. 

Man brukar säga att “var sak har sin tid” så ta det lugnt och vänta ut problemet.

Det löser sig med tiden. Vi människor är tyvärr ganska forcerande och vill ha resultat snabbt. Jag som gillar citat och uttryck haha. Ibland måste man backa bandet och kolla lite objektiv.

Hästen har alltså råkat ut för nått som gör att den slutar försöka, Kanske har skänklar ständigt sparkat samtidigt som händer har bromsat för mycket. Kanske vill inte hästen hoppa för den vet att nja, det här kommer att rycka mig i munnen eller nä det där berget kan jag inte hoppa över så jag tänker inte ens försöka. Det är alltid en ryttare som har saboterat det från början så en ryttare måste ge hästen chansen att försöka få tillbaka förtroendet och lära sig vad den skall göra. 

Ta tex en häst som stannar när den ser hindret, det är oftast så att det sker när det sitter en ryttare på, Inte alltid men oftast. Låter du löshoppa hästen så växer den inte fast. Då är det antagligen något obehag hästen förknippar med den som sitter på eller att någon sitter på nuvarande ryttare eller en tidigare ryttare, visst det kan vara sadeln. Vägrar den och tvekar även vid löshoppning ja då kanske den har kraschat någon gång och är väldigt tveksam till om den klarar hindret eller hur den ska ta sig över och ja visst kan det vara att den vet om att det gör ont att landa på frambenen också. Men en krasch är ganska trolig speciellt om hästen är kollad och man inte har hittat några fysiska problem. Ja då återstår de psykiska så att säga.

Regel nummer 4  hästen säger ifrån på alla sätt och medel den kan.

Det är när hästen reagerar med en rädsla och att den måste försvara sig som det är och blir farligt. Man måste alltså lära hästen att bara vara, ingen press och du måste få hästen att slappna av. Annars är risken stor att du eller hästen gör illa sig rejält. Om du tex tvingar in en häst i hästtransporten och den har motvilligt gått in där med hjälp av linor eller annat så kommer du eller hästen att skadas om den får panik där inne. Lägger sig, hoppar över bommen eller något annat. En häst i panik och i försvars ”mode” är farlig. Uttryck som attack är bästa försvar är nått som hästen verkligen tror här.

En häst som reagerar av rädsla med våld och i panik är FARLIG! 

Här måste man avdramatisera allt som har med transporter att göra om det så är att du själv ska stå och hoppa i släpet, ruska på väggar, bullra lite extra för att härda hästen medans den känner sig på tryggt avstånd. 

Nu är det ju så här att oavsett om hästen har problem med transport eller något annat så mår hästen bäst att lösa problemet. Du kanske en dag måste lasta hästen och åka till djurklinik, det är synd att behöva gå runt hela livet och vara rädd för något för det skapar i sig en inre stress. 

“Face the fear and rise” 

En häst som känner att den måste försvara sig bara du tittar på den så måste du sluta titta på den. Utmana den inte när den känner sig trängd.

Normalt sett så består livet av motgångar, så även för oss människor och vi kan inte leva i en skyddad verkstad hela vårt liv. Vi måste göra misstag och vi borde lära oss av dem. Om vi aldrig drabbas av motgång så lär vi oss inte hur vi skall hantera det. Curlingföräldrar är väl en sak jag kanske tänker på också. Våra barn måste lära sig stå på egna ben, bli trygga i sig själv och så även hästen om den skall må bra hos nästa ägare, nästa ryttare. 

Regel nummer 5 är att hur gärna vi än vill “fixa” dessa problemhästar så kommer “ärren” som problemet lämnat aldrig riktigt försvinna.

De är skadade för livet tyvärr. Vissa hästar med stora problem kommer att reagera igen på samma saker och med fel människor eller hantering. Det är lite här jag tycker att vissa hästar som hamnar på träning hos tränare skall tyvärr inte tillbaka till sina tidigare ägare eller ryttare så länge inte dessa personer har förändrats i sätt och attityd. 

Problem som är skapade av en svag person där hästen tagit över kommer att försöka ta över igen när den kommer tillbaka. Varje situation som kan påminna om ett tidigare kanske övervåld kommer att få hästen att flippa eller stänga av. Hästen kan visserligen fungera bra i några månader, kanske nått år men första lilla grej som påminner kan återigen påkalla problemet. Det kan vara ny medryttare, ny tränare, ny stallägare, ny hästkompis ja vad som helst egentligen om man inte från början vet vad och hanterat problemet redan då

Rehabilitering är en LÅNG process. Bara att titta på oss människor som har fobier, varit i dåliga relationer eller drabbats av stress mm. 

Hästen som haft problem måste alltså undvika dessa “triggers” och med en rutinerad människa utsättas för lite i taget och då menar jag lite.

Alltså jag litar mer på mina sk problemhästar än vad jag litar på andras hästar och hoppar inte bara upp på vilka hästar som helst nu för tiden som jag kanske gjort tidig. Tänker lite på den där Millan som kom till  gården och bara stod på bakbenen. 

Ja det här jag och Millan som dansade runt på åkern det var någon form av spinning och rakt upp i luften, upp o ner... men jo det gick väl att rida henne i skritt o trav men ja sälja till barnfamilj är ju absolut inte på tal om..

Det gick åt många timmar, dagar och några veckor till att försöka förstå vad hon varit med om. Jag och Rolf Åsblom en äldre herre som nu är borta men som tidigare även var aktiv i Svenska hästars värn satt här och grubbla på olika metoder... 

Sifos litade jag på så till den grad att maken som var totalt nybörjare och min systerdotter fick rida honom på åkern för de visste också vad de fick göra och inte göra. Maken kunde rida ut på honom på långtur utan avåkning. Jag var och är väl tyvärr en sån där “läktaremarodör” som står vid kanten och säger till barn eller make “Nej gör inte så som ridläraren säger gör så här istället” haha.

Fråga - inte tigga och inte kräva! 

Inte tjata och tala ett tydligt språk och ge hästen tid att lista ut vad du vill. Den måste få väga försöka.

Med åren inom hästmassage och de år som jag även jobbat med hästförsäkringar, ägt så kallade problemhästar mm så har jag även lärt mig se vad som är problemet i grunden. Allt från spänd mungipa, stram underläpp, blicken i ögat, bullarna i pannan, det lite tragiska rörelseschemat totalt utan flow, spänningar i nacke, rygg mm - En mentalt spänd häst som  sin tur skapar spänningar fysiskt, sämre flow i kroppen och sen kommer skadorna, pålagringarna mm. EN häst som är på tå hela tiden har spänning i musklerna och en mentalt spänd häst är precis som en människa inte mottaglig för inlärning utan det spelar ingen roll hur mycket vi försöker banka in i hästen så kommer det inte att fungera i längden.

Ja det är tyvärr “psykiska problem” många gånger. 

Allt är inte lösningsbart med en sadelprovare, equiterapeut, lite djävulsklo eller Metacam. Allt går inte att lösa med Plegicil, lugnande örtpreparat mm utan ibland måste man så att säga “ in i det mentala” på hästen och göra lite KBT. Ibland måste man säga barskt och lite kallt att “sorry du får inte rida på min häst”, eller “Ja du gör bäst i att sälja den hästen”. I vissa fall har hästen det tyvärr bättre som död än levande i fel händer.

Vi ger verktygen för hästen att det är ok att säga ifrån, ifrågasätta mm precis som vi ger våra barn modet att stå på egna ben. Vi måste lära oss ibland att sätta gränser, våra barn och även hästarna att inte finna sig i allt. Och vi måste börja se när ett problem börjar skapas och kanske säga ifrån då.

Ibland måste man säga ifrån till en medryttare eller en hästägare 

“att sorry men du är för vek som person för den här hästen just nu för den har för mycket karaktär i sig, den kommer att ta över.” 

Du måste jobba på dig själv innan du kan hantera den här hästen, simple as that 

Vissa människor måste man säga till att hörru du måste ändra attityd till din häst - du är för krävande. 

Det är INTE hästen som är problemet utan människan bakom hästen, åter igen!

Tyvärr är det för få som öppnar munnen. För få som blandar sig i och genom att bara se på och inte säga ifrån så kommer problem att fortgå.

Det finns vissa psykiska och mentala likheter mellan häst och människa men behandla alltid hästen som en häst. Den har och skall ha viss del av reaktion eftersom den är ett bytesdjur MEN den skall ha koll på sin flockledare. Var en rättvis ledare! Bestraffa den inte för dennes instinkter.

Det finns för många människor som egentligen av rädsla agerar utåt mot en häst på precis samma sätt som en rädd häst ofta försvarar sig. 

Och sist men inte minst det är för lätt att gå tillbaka i gamla spår igen. Speciellt när vi inte ständigt jobbar med oss själva - vad vi tror på och vad vi står för. När vi inte står på oss mm.

Fritt fram för en diskussion,

Hör gärna av er om ni vill “bolla” eller typ utvärdera eran hästs mentala status. Kanske har du ett problem du vill ha tips på att prova lösa. Efter mer än 40 år som hästmänniska och över 20 år som yrkesverksam inom hästvärlden så kanske jag har något tips liggandes haha.

Kanske du inte alls filosoferar som jag - japp det kan jag oxå ta eftersom jag ändå oftast skiter i vad folk tycker och tänker om mig haha.

Jag har flackat tillbaka för många gånger till det sätt att hantera och rida hästar som jag gjorde från början för att inse att det faktiskt inte fungerat så bra som min “nya linje” om än den nu är ganska väl intränad på 20 år…

Nu vid typ 50 år så kan jag äntligen säga ifrån till folk om de är välkommen i mitt liv eller inte för att de kanske har “negativa vibbar” som tar min energi.

Jag kan ibland försöka förändra folk - det vet jag men oftast då vill jag stärka dem men om de inte själv ser objektivt ja då kan jag inte heller göra nått för att de skall sluta vara offer eller välja en annan väg att gå

Kort sagt så gillar jag oftast djur bättre än människor haha. 

Jag vet inte vem DU är som läser detta men hoppas att du rannsakar dig själv om du finner att du behöver det. Om du ser att japp jag behöver nog mer pondus, lära mig säga ifrån, sätta gränser mm eller om du kommer på att du kanske behöver en mer ödmjuk approache.

Helt enkelt “fix yourself, before you can fix the horse!”

Det är helt ok att använda mig som bollplank! 

© Copyright WorkWellHorses